Vote For Jim & Pat!

Gå in på Krummagömma och rösta på Jim and
Pat Garrett Shows musikvideo! Like, now!

Not So Big In Japan

Just nu pågår skid-VM här i Japan, närmare bestämt i Sapporo. Det vet de flesta i Sverige. Här i Japan vet man inte det. I alla fall inte söder om Seikantunneln. Publikintresset har, i VM-sammanhang, nått riktiga bottennivåer trots det fina vintervädret. Endast några fjuttiga tusen ser tävlingarna på plats. I Japan hade man hoppats på att genom att stå värd för VM-tävlingarna locka både fler aktiva och fans till de nordiska skidgrenarna, som de verkar kallas i andra delar av världen än just Norden. Men det enda som egentligen rapporterats från tävlingarna är stackars Takahashi-sans kraschlandning i backhoppningsbacken. Den som slutade med en bruten vänsteraxel. Jag har ibland kollat in Expressens VM-blogg från Sapporo. Där har man gjort sig lustig över hur okända de svenska åkarna är här i Japan. Jag skulle vilja påstå att det inte bara är svenska silvermedaljörer som inte är kända i Japan, hela skid-VM är faktiskt Not So Big In Japan. Alpin skidåkning har däremot betydligt större dragningskraft. Man visade till och med VM-tävlingarna från Åre på kabel-TV (fast bara i efterhand och endast på tider då personer med insomni kunde titta). Och även om de svenska alpinskidåkarna inte heller är så Big In Japan så är deras outfit poppis. I Nozawa Onsen träffade vi på det här glada gänget iförda senaste kittet med sponsorloggor från Skistar och Vattenfall & the whole enchilada.

Success Story

Snön vräkte ner över Nozawa Onsen under ankomstdagen och vi lade oss till ro i ett av de (mycket mycket) varma, vulkaniska källbaden (onsen). Dagen därpå vaknade vi upp till en dag med strålande solsken, vitfrostiga träd och ett nysnöigt och pudrigt skidföre. Kan man ha det bättre? Hur var det andra dagen då? Kazuko hon skuttar med ett skratt ur sin säng (futon), solen står på Kenashiyamaberget, sunnanvind bruusar! Hör min vackra visa, kom sjung min refräng!! Bilder från Nozawa finns i fotoalbumet (hittas från högermenyn).

Old News

Svenska dagbladet skriver idag om ett hotell i Österrike där gästerna får sova i betongrör. I Japan är, som ni säkert vet, detta gammal ostkaka. Här har man sovit i rör, kuber och även i något som kan liknas vid en micro (se nedan) sedan kejsar Taishos (大正天皇) dagar.

Idag skrattar Kazuko åt...

...de här filmsnuttarna på YouTube med Tintin från Teesside, Norra England. De är heeelt sjuuukt roliga. Se en snutt här. De är såklart fullständigt beroendeframkallande så be warned och skyll inte på mig om du vill ha mer. Varning också för rejält med svordomar.

Du är väl ingen soffliggare?

Rösta på din favorit i "Miss Eurosport"!
Själv håller jag tummarna för Joy.

Vem skriver manus?

Ni följer väl dramat som just nu utspelar sig vid Antarktis? Det har alla snaskiga ingredienser för att kunna bli en riktig blockbuster: eldsvåda med dödlig utgång, tjuvjakt, bitter fiendskap och rivalitet, akut miljöhot och små söta pingviner. Det japanska valfångstfartyget Nisshin Maru, lastat med ca 1,3 miljoner liter bränsle och eldningsolja står strandat vid Antarktis efter en brand ombord. Alldeles i närheten huserar Antarktis största pingvinkoloni. Nisshin Marus bittra fiender, Greenpeacefartyget Esperanza som hela tiden befunnit sig i dess närhet för att stoppa valfångsten, har sträckt ut en hjälpande hand. Japanerna stoppar istället ner sina händer i Issey Miyakebyxorna och plockar ännu en valsushi från rullbandet. Doppar lite lätt i soyan och sväljer. Att däremot svälja sin stolthet har aldrig riktigt varit grejen i landet där självmord ses som ett fullgott sätt att behålla äran vid ett personligt misslyckande. Att ta emot hjälp från aktivister är för en valfångarnation ett mycket stort misslyckande. Så här sitter man nu som på nålar och väntar på den spännande upplösningen. Och så plötsligt! En ny spelare ger sig in i den bittra kampen. Ska verkligen, mot alla odds, den nya zeeländska flottan bli den här historiens hjältar?! Den nya zeeländska flottan... se det var banne mig ett hot som heter duga! Jag ser det framför mig. NZ-flottans alla sju gummibåtar omringar Nisshin Maru och med de små plastårorna i högsta hugg kräver att få bogsera bort fartyget så att Pingu och hans vänner får överleva. Ja hur ska detta sluta? Den som inte hunnit begå harakiri får se.
THE END

Bokat II

En månad kvar. Sen 15 dagar i Vietnam!
Tack Jonte för bilden, vi ses!

Bokat I

Yeeehooo! Vi ska åka skidor! Nästa helg!

Cirkus på TV

Varje dag. Framöver.

My Bloody Valentine

Alla hjärtans dag. Det luktar möggöl i lägenheten. Romantiskt?

Knun

Vid lördagsbowlingen hette jag Knun. Knun gjorde tyvärr inge vidare ifrån sig. Endast två strajkar och tre storstark på två rundor.

Skidskyttemixedstafettguldfeberyra

Ända sen dagen vi flyttade in i Haselägenheten har vi skrattat åt våra japanska hemmafrugrannar som varje morgon, iklädda sitt hemmafruförkläde, plockar ihop familjens alla futon, bär ut dem på balkongen, sätter fast dem på balkongräcket med en "futonklämma" och låter dem vädra. Fram mot eftermiddagen plockar de in dem igen och lägger dem i ett skåp tills dess att det ska bäddas för natten. Då åker de fram igen. Vi har skojat om att hemmafrugrannarna säkert tisslar och tasslar om oss orenliga utlänningar som aldrig vädrar vår futon. Att varje dag montera ner sin säng, och sedan montera ihop den igen känns ungefär lika roligt som cirkus på TV och ungefär lika omständigt som att behöva ysta sin egen ost till frukostfrallan eller kissa från en roddbåt. Alltså har vi gett blanka fan i det. Vi var dock semi-medvetna om att om man låter futonen ligga på golvet för länge så kan den börja mögla. Det är fuktigt i Japan och maddrassen ligger på ett golv gjort av gräs. Ingen vidare combo. Men ännu så länge är det ju vinter och det känns ganska torrt, både inne och ute. Det har funnits kvällar då jag legat under täcket och tänkt: "det luktar nåt konstigt härinne" men sen bara viftat bort tanken med ett "ja men vi är ju i Japan och ligger på ett golv av gräs, klart det inte luktar som hemma". Imorse upptäcktes fläcken. Den stora, stora fuktiga fläcken. Under futonen. Mitt på tatamimattan. Det låg lite svampigt ludd ovanpå och längs kanterna också. Mögel. Shit pommes. I fredags var vi ovetandes om möglet. Då låg vi på futonen ovanpå vår mögliga tatamimatta (såsom den alltid har legat sedan dagen vi flyttade in) och det rådde skidskyttemixedstaffettguldfeberyra! Herrejisses vad vi firade. De flesta andra dagar under förra veckan har det rått Anjafeber när vi legat på mögelfutonen och kollat på VM från Åre. Idag var jag på 100 yen-shopen och köpte futonklämmor. Tatamimattan står på tork mot värmeaggregatet. Dax att börja kolla på cirkus på TV, ysta ost till frukostfrallan och kissa från roddbåten. Varje dag. Framöver.

Varit på 70-talsfest nyligen?...

...inte här i alla fall. Tokyo är en riktigt häftig stad. Den går inte riktigt att beskriva med något annat ord. Dock är det ju ingen hemlighet att den kanske inte är en av världens mest attraktiva städer. Faktiskt torde det vara få städer som matchar Tokyos anskrämlighet, endast kanske slagen av andra japanska städer. Genom krig, jordbävningar, bränder och allmänt dålig stadsplanering begravs staden successivt under vad som kan liknas vid ett mischmasch av betong, stål och neon. Arkitektoniska mardrömmar hittar man överallt och man förvånas över sättet att ständigt riva gammalt och bygga upp nytt. Nostalgi existerar inte. Skönhet får ge vika för pragmatism. ”Your houses are OLD!”, sa en japan vi känner efter att ha besökt Stockholm nyligen. I Japan är hus en förbrukningsvara som vilken annan vara som helst. Så fort det är byggt börjar det tappa i värde. Ett trettio år gammalt hus är så pass gammalt att man har svårt att sälja det vidare. Bättre att riva det och bygga ett nytt. Förr oss från Sverige, där man pratar om kulturarv och kan gå kurser i att restaurera 1800-talsgårdar, där man anordnar 80-talsfester och där ”det var bättre förr”, är det den totala frånvaron av nostalgi som är det anmärkningsvärda i det här beteendet. Detta beteende kan exemplifieras i form av den välkända historien om Nihonbashi. Nihonbashi är en bro och ett centralt landmärke i Japans historia. All officiell avståndsmätning till och från Tokyo tar sin utgångspunkt i Nihonbashi. Bron byggdes på 1600-talet i trä men revs och byggdes upp igen i sten under Meiji-eran (1868-1912) och bidrog i hög grad till att forma det gamla Edo till ett modernt Tokyo. I vår sinnevärld hade detta varit ett så pass viktigt historiskt monument att det inte hade varit något snack om att det måste bevaras för eftervärlden.

Men japanerna saknar alltså både nostalgikänsla och skönhetsråd (det där med E-type kan vi snacka om senare – oh my god!), så när det blev dags för OS 1964 drog man helt sonika en åttafilig motorväg rakt ovanpå Nihonbashi. Den gamla bron är nu begravd i skuggan av den upphöjda motorvägen och har inte kvar ett uns av den karaktär den en gång hade. Ungefär lika charmigt som skulle man glasa in Rialtobron i Venedig och göra den till shoppinggalleria. I guideböckerna står Nihonbashi numera endast omnämnd som en parentes, gömd och glömd. 2005 hamnade dock Nihonbashi för ett ögonblick åter i rampljuset sedan den japanske stadsplanerargurun Professor Itou placerat bron i toppen av listan ”list of the loathsome”, en egenhändigt hopknåpad lista över Japans allra fulaste byggnader som han publicerade tillsammans med en rapport kallad ”Ugly Japan”. Han kräver ett stopp på dumheterna, att smälla upp missbildningar till byggnader och vanskapa det japanska landskapet på det här sättet. I rapporten beskriver Itou bland annat utseendet på Tokyos nya skrytbygge Roppongi Hills som baken på en gammal rysk kvinna! Rapporten fick ett sådant genomslag att förre premiärministern Junichiro Koizumi tillsatte en utredning om “den japanska skönhetsrenässansen”, i syfte att göra Japan vackert igen. Hmmm, läju. Men nu besöker man ju ändå knappast Tokyo för dess skönhet och vackra broar. Då åker man väl till Venedig. Schysta delar av Tokyo finns det ändå gott om, liksom en mängd arkitektoniska mästerverk också. Det får vi prata mer om. En annan gång.

Fotoalbum

Nu finns mitt fotoalbum via en länk i högerspalten.
Nya bilder knäpps ständigt och dyker sedan upp i albumet.

Min favoritrotfrukt

And the winner is: Daikon!!

På en skylt i Machida

SOS Help me! Help me!

Nästan varje dag flyger det massor av helikoptrar över vårt hus. En dag räknade jag en flock helikoptrar. Det var sexton stycken. Och sen idag hände det. Det som jag har bävat för, det som vi har pratat om i veckor. Skånerosten är slut. Dagens frukostkaffe innehöll de sista pulversmulorna och det fina, gröna från Sverige medförda paketet begravdes andaktsfullt tillsammans med övrigt köksavfall i soptunnan. Jag dagdrömde om att de där helikoptrarna som flyger över oss var utsända av FN för att rädda en person i nöd. De skulle öppna sidodörrarna och släppa ut sin last över vårt hus. De vita säckarna avsedda för nödproviant skulle vara fulla med undebart doftande skånerost. Men jag vaknade och tvingades surmulet inse. Kaffet är slut. Jag har t.o.m. skrivit till Zoegas och frågat om de har en återförsäljare i Japan. De har de såklart inte. I Japan dricker man kallt kaffe på burk ur en automat. Eller tyskt kaffe med smör i. "Butter Blend" kallar man det lite fint. The coffee from hell. Hur ska jag överleva?

Lost in Translation

Ja, den rubriken var ju tvungen att komma nån gång. Man undrar hur det egentligen låter när man försöker stamma fram något på sin begränsade japanska. Hi hi hi... Motto yukkuri hanashite kuremasen ka. Jag kom att tänka på det när jag såg det här videoklippet om en annan stackars jävel som är Lost in Translation.

Oh vilket party!

I lördags kom 9 nationaliteter till vår inflyttningsfest. Totalt var vi 16 stycken som gled loss på vårt blanka golv (flera ramlade). I inflyttningspresent fick vi en Dalisoffa i miniatyr (den som ser ut som en mun). Buffen bestod annars av det gamla vanliga, dvs. sushi, snacks med fisksmak, litauisk honungslikör, kidneybönsmunkar och en tårta med sötpotatis som mittenfyllning.

Ett rum med utsikt II

Ibland bor man i en helt vanlig betongförort. Ganska trevligt när man kan sitta ute på balkongen i milda 18 grader och gassa & glassa (äta glass alltså).

Back in a tracksuit

Why but why? Är minst sagt förgrymmad över att ett av mina gamla favvoband återförenats och nu ska spela i gamla hemlandet. När jag är på andra sidan klotet! Minns dock att sultanerna var apstora i Japan då det begav sig. Det finns alltså chans att man kanske kan få klämma in sig på nån Shibuyaklubb och återuppleva trängselpanik (Hultsfred -93) och indiekicks (Trip to Tipp -92) som på den gamla goda tiden. Tills dess, lyllo alla er därhemma.

Ett rum med utsikt

Ibland bor man i Groznyj.

Big in Japan

If I told you things I did before
told you how I used to be
would you go along with someone like me
if you knew my story word for word
had all of my history
would you go along with someone like me


Lyssna och se videon: Peter, Bjorn and John "Young Folks"

The Sound of Silence, eller Den japanska dödssynden

Tystnad beskrivs som relativ eller total frånvaro av ljud. Omgivningar där ljudnivån inte överstiger 20 decibel betraktas som tysta. Den här betraktelsen sätter ficklampan på det omvända, en omgivning med relativ eller total avsaknad av tystnad.

I den vanliga världen, därhemma där jag kommer ifrån, är det aldrig helt tyst. Inte ens på natten. Bilar kör förbi, kylskåpet surrar, någon slår igen en dörr i trapphuset efter en sen kväll på stan. På dagen är det fler ljud. Fler bilar, människor som pratar, barnskrik, mobiltelefoner som ringer, tåget som susar förbi, ”nästa Telefonplan!” Plipp, plipp låter det när kassörskan registrerar varorna på bandet. Sprrrrutt låter det när man tar det sista ut ketchupflaskan. Ljud omkring oss. Överallt. Hela tiden.

Den amerikanske kompositören John Cages verk handlade om att få lyssnarna att fokusera på de ljud som finns omkring oss där han satt helt tyst vid sin flygel. Hemma i den vanliga världen skulle det funka. ”Ja tänk”, skulle man tänka, ”vad många ljud det är omkring mig. Egentligen.” The Sound of Silence. Men vad händer när ens omgivning är så överbelamrad med ljud att man inte ens kan fokusera en enda tanke?

I Japan är tystnad en dödssynd. Så måste det vara. I den vanliga världen är ljuden främst naturliga eller har ett syfte. Allting här har ett konstruerat ljud. Skolbussen som hämtar barnen på morgonen spelar en smurfhit, sopbilen en glassbilstruddelutt, hemtjänsten marschmusik, drickaautomaten pratar, tågbiljettsautomaten pratar, alla maskiner pratar. Politiker åker runt i små skåpbilar med stora tratthögtalare på taket och basunerar ut sitt budskap för tondöva öron. På mobiltelefonen finns inga vanliga ringsignaler, bara extremt enerverande melodier som får en att vilja ta första bästa färdmedel till den stad där rosor aldrig dör.

Utanför varje affär står en stackars anställd som med bruten röst skriker ut det senaste erbjudandet. ”Kom och köp en ny mobiltelefon av oss och du får en påse räkchips på köpet!” Inne i varje affär jobbar minst 23 personer för många och alla hälsar dig välkommen till deras affär. ”Irasshaimase!”, skriker de. Du försöker stå blick stilla i ett försök att avvärja ett nytt välkomnande, men så fort du rör dig minsta lilla, det kan handla om så lite som att sträcka dig efter de där Hello Kitty-prinskorvarna du var ute efter (jo, såna finns), så kommer det igen. ”Irasshaimase!” Har en person som jobbar i en butik inte sett någon att säga ”Irasshaimase!” till på mer än 3 minuter blir de så otåliga att det bokstavligen rycker i kroppen på dem. Och då slänger de iväg ett ”Irasshaimase!” ändå. Rakt ut i luften, inte riktat till någon. För att de måste. Det får aldrig vara tyst.

Kanske är det ett sätt för japanen att fly från det hårda livet med alla förpliktelser. Genom att kakofonidränka sig själv dränker man även tankar om sin livssituation och kanske en längtan efter ett annat liv. John Cage kan aldrig ha varit populär i Japan. Japanerna hade nog fått tystnadsspatt med allvarliga skador på det perifera nervsystemet som följd om han inte börjat spela snart. För dem är tystnaden outhärdlig. En dödssynd. Så måste det vara.


I spelhallarna blandas den dunkande musiken med dataspelsljud och pratande illrosa och illgröna maskiner. Maskiner som när man stoppar i en peng försöker fånga ett gulligt gosedjur med en stor klo. I värsta fall lyckas den. De som jobbar i spelhallarna skriker samtidigt ”Irasshaimase!” till alla som går förbi. I Pachinkohallarna smattrar det. Det finns till och med ett ord för det. Pachinkosmatter. Dygnet runt är Pachinkohallarna öppna, dygnet runt smattrar pachinkomaskinerna. Det får aldrig, aldrig sluta smattra. Tänk om det skulle sluta. Vad skulle då hända? Ingen vågar ens tänka tanken. Så smattret fortsätter. Någon skriker ”Irasshaimase!”. Det får aldrig, aldrig någonsin bli tyst.

Länkis

Jag har placerat min blogg i
Japan på bloggkartan.se