The Sound of Silence, eller Den japanska dödssynden

Tystnad beskrivs som relativ eller total frånvaro av ljud. Omgivningar där ljudnivån inte överstiger 20 decibel betraktas som tysta. Den här betraktelsen sätter ficklampan på det omvända, en omgivning med relativ eller total avsaknad av tystnad.

I den vanliga världen, därhemma där jag kommer ifrån, är det aldrig helt tyst. Inte ens på natten. Bilar kör förbi, kylskåpet surrar, någon slår igen en dörr i trapphuset efter en sen kväll på stan. På dagen är det fler ljud. Fler bilar, människor som pratar, barnskrik, mobiltelefoner som ringer, tåget som susar förbi, ”nästa Telefonplan!” Plipp, plipp låter det när kassörskan registrerar varorna på bandet. Sprrrrutt låter det när man tar det sista ut ketchupflaskan. Ljud omkring oss. Överallt. Hela tiden.

Den amerikanske kompositören John Cages verk handlade om att få lyssnarna att fokusera på de ljud som finns omkring oss där han satt helt tyst vid sin flygel. Hemma i den vanliga världen skulle det funka. ”Ja tänk”, skulle man tänka, ”vad många ljud det är omkring mig. Egentligen.” The Sound of Silence. Men vad händer när ens omgivning är så överbelamrad med ljud att man inte ens kan fokusera en enda tanke?

I Japan är tystnad en dödssynd. Så måste det vara. I den vanliga världen är ljuden främst naturliga eller har ett syfte. Allting här har ett konstruerat ljud. Skolbussen som hämtar barnen på morgonen spelar en smurfhit, sopbilen en glassbilstruddelutt, hemtjänsten marschmusik, drickaautomaten pratar, tågbiljettsautomaten pratar, alla maskiner pratar. Politiker åker runt i små skåpbilar med stora tratthögtalare på taket och basunerar ut sitt budskap för tondöva öron. På mobiltelefonen finns inga vanliga ringsignaler, bara extremt enerverande melodier som får en att vilja ta första bästa färdmedel till den stad där rosor aldrig dör.

Utanför varje affär står en stackars anställd som med bruten röst skriker ut det senaste erbjudandet. ”Kom och köp en ny mobiltelefon av oss och du får en påse räkchips på köpet!” Inne i varje affär jobbar minst 23 personer för många och alla hälsar dig välkommen till deras affär. ”Irasshaimase!”, skriker de. Du försöker stå blick stilla i ett försök att avvärja ett nytt välkomnande, men så fort du rör dig minsta lilla, det kan handla om så lite som att sträcka dig efter de där Hello Kitty-prinskorvarna du var ute efter (jo, såna finns), så kommer det igen. ”Irasshaimase!” Har en person som jobbar i en butik inte sett någon att säga ”Irasshaimase!” till på mer än 3 minuter blir de så otåliga att det bokstavligen rycker i kroppen på dem. Och då slänger de iväg ett ”Irasshaimase!” ändå. Rakt ut i luften, inte riktat till någon. För att de måste. Det får aldrig vara tyst.

Kanske är det ett sätt för japanen att fly från det hårda livet med alla förpliktelser. Genom att kakofonidränka sig själv dränker man även tankar om sin livssituation och kanske en längtan efter ett annat liv. John Cage kan aldrig ha varit populär i Japan. Japanerna hade nog fått tystnadsspatt med allvarliga skador på det perifera nervsystemet som följd om han inte börjat spela snart. För dem är tystnaden outhärdlig. En dödssynd. Så måste det vara.


I spelhallarna blandas den dunkande musiken med dataspelsljud och pratande illrosa och illgröna maskiner. Maskiner som när man stoppar i en peng försöker fånga ett gulligt gosedjur med en stor klo. I värsta fall lyckas den. De som jobbar i spelhallarna skriker samtidigt ”Irasshaimase!” till alla som går förbi. I Pachinkohallarna smattrar det. Det finns till och med ett ord för det. Pachinkosmatter. Dygnet runt är Pachinkohallarna öppna, dygnet runt smattrar pachinkomaskinerna. Det får aldrig, aldrig sluta smattra. Tänk om det skulle sluta. Vad skulle då hända? Ingen vågar ens tänka tanken. Så smattret fortsätter. Någon skriker ”Irasshaimase!”. Det får aldrig, aldrig någonsin bli tyst.