Varit på 70-talsfest nyligen?...

...inte här i alla fall. Tokyo är en riktigt häftig stad. Den går inte riktigt att beskriva med något annat ord. Dock är det ju ingen hemlighet att den kanske inte är en av världens mest attraktiva städer. Faktiskt torde det vara få städer som matchar Tokyos anskrämlighet, endast kanske slagen av andra japanska städer. Genom krig, jordbävningar, bränder och allmänt dålig stadsplanering begravs staden successivt under vad som kan liknas vid ett mischmasch av betong, stål och neon. Arkitektoniska mardrömmar hittar man överallt och man förvånas över sättet att ständigt riva gammalt och bygga upp nytt. Nostalgi existerar inte. Skönhet får ge vika för pragmatism. ”Your houses are OLD!”, sa en japan vi känner efter att ha besökt Stockholm nyligen. I Japan är hus en förbrukningsvara som vilken annan vara som helst. Så fort det är byggt börjar det tappa i värde. Ett trettio år gammalt hus är så pass gammalt att man har svårt att sälja det vidare. Bättre att riva det och bygga ett nytt. Förr oss från Sverige, där man pratar om kulturarv och kan gå kurser i att restaurera 1800-talsgårdar, där man anordnar 80-talsfester och där ”det var bättre förr”, är det den totala frånvaron av nostalgi som är det anmärkningsvärda i det här beteendet. Detta beteende kan exemplifieras i form av den välkända historien om Nihonbashi. Nihonbashi är en bro och ett centralt landmärke i Japans historia. All officiell avståndsmätning till och från Tokyo tar sin utgångspunkt i Nihonbashi. Bron byggdes på 1600-talet i trä men revs och byggdes upp igen i sten under Meiji-eran (1868-1912) och bidrog i hög grad till att forma det gamla Edo till ett modernt Tokyo. I vår sinnevärld hade detta varit ett så pass viktigt historiskt monument att det inte hade varit något snack om att det måste bevaras för eftervärlden.

Men japanerna saknar alltså både nostalgikänsla och skönhetsråd (det där med E-type kan vi snacka om senare – oh my god!), så när det blev dags för OS 1964 drog man helt sonika en åttafilig motorväg rakt ovanpå Nihonbashi. Den gamla bron är nu begravd i skuggan av den upphöjda motorvägen och har inte kvar ett uns av den karaktär den en gång hade. Ungefär lika charmigt som skulle man glasa in Rialtobron i Venedig och göra den till shoppinggalleria. I guideböckerna står Nihonbashi numera endast omnämnd som en parentes, gömd och glömd. 2005 hamnade dock Nihonbashi för ett ögonblick åter i rampljuset sedan den japanske stadsplanerargurun Professor Itou placerat bron i toppen av listan ”list of the loathsome”, en egenhändigt hopknåpad lista över Japans allra fulaste byggnader som han publicerade tillsammans med en rapport kallad ”Ugly Japan”. Han kräver ett stopp på dumheterna, att smälla upp missbildningar till byggnader och vanskapa det japanska landskapet på det här sättet. I rapporten beskriver Itou bland annat utseendet på Tokyos nya skrytbygge Roppongi Hills som baken på en gammal rysk kvinna! Rapporten fick ett sådant genomslag att förre premiärministern Junichiro Koizumi tillsatte en utredning om “den japanska skönhetsrenässansen”, i syfte att göra Japan vackert igen. Hmmm, läju. Men nu besöker man ju ändå knappast Tokyo för dess skönhet och vackra broar. Då åker man väl till Venedig. Schysta delar av Tokyo finns det ändå gott om, liksom en mängd arkitektoniska mästerverk också. Det får vi prata mer om. En annan gång.