En Wookiee ibland oss

Det blev inget Hanami den här helgen. Ingen tur in till Tokyo heller. Det låg nämligen en skräphög bredvid mig i sängen. En snörvlande, hostande hög som det inte var särskilt mycket med. Ibland försökte den säga något. Jag ansträngde mig verkligen, men det enda jag hörde var något slags väsande. Ibland också något slags bröl. Det var som att hänga med Chewbacca the Wookiee, rent ljudmässigt alltså. Det blev vardag idag och skräphögen var lika ömklig som igår. I Sverige hade man i det tillståndet ringt in till jobbet och näradödenförklarat sig, bäddat ner sig i sängen med en febertermometer i mungipan samt en Bafusinask inom räckhåll på sängbordet. Med blanka ögon och rinnande näsa hade man sedan legat där och tyckt lite synd om sig själv. Kokat te med honung. Kanske kollat på en textad repris av Café Falköping från i torsdags. I Japan då? Ett jobb är ett liv är ett jobb. I Japan går man till jobbet även när man är sjuk. Man tar bara på sig ett munskydd. Men Wookieen i den här historien tog såklart inte på sig något munskydd. För shit va jävla fånigt det ser ut.