Seoul har soul

Back in the USSR (dvs. Japan) efter 5 dagar i Sydkorea, landet som faktiskt tekniskt sett fortfarande är i krig med sin granne i norr. Som vanligt när jag åker till ett annat land så jämför jag med andra länder jag varit i (gör inte ni det?). Det låg såklart nära till hands att jämföra Korea med Japan. Så det gjorde vi. Hela tiden. Plus respektive minus delades ut till höger och vänster. Vi kom fram till att Korea har lite mer själ än Japan, lite mer temperamentsfull befolkning och lite stojjigare atmosfär. Inte alls samma säkerhetstänkande - busschaufförerna trampade gasen i botten och susade nerför gatorna utan att meddela oss passagerare att de tittat vare sig till höger eller vänster. Ingen röst som sa: "nu gasar jag så intag försiktighet". Lite mer jävlaranamma nu kör vi liksom. Inte lika många konstlade ljud och en massa kawaii överallt. Och sen så var ju alla byggnader tillverkade av riktiga material som sten, trä och tegel. Inte material som ska likna sten, trä och tegel, som i Japan. Vi upptäckte också att tjejerna i Korea har en sundare inställning till kroppsformer än sina japanska sisters (den koreanska maten är också väldigt god). Japan vinner dock en jordskreds i shoppingkategorin. Och japanerna är också betydligt trendigare när det gäller kläder. Två saker som jag hade hört om Seoul innan visade sig inte stämma. Den första var att de pratar dålig engelska. Den som sagt det kan aldrig ha varit i Japan. Den andra var att det är väldigt sällan man ser västerlänningar. Den som sagt det kan aldrig ha varit i Japan.

Vad kan man annars säga om Seoul...

Horder av poliser (som ser ut att vara i 15-årsåldern) patrullerar stadens alla gator. Det är inte lätt att få sig en öl utan att man också måste äta något, t.ex. en tårtbit (!). Det ligger jättestora Baskin & Robbinsglasscaféer i varje gathörn. Staden osar av god matlukt. Det finns jättesköna bohemiska områden utspridda lite härådär som är mycket hängvänliga. I like!