Shibuya

Shibuya, shoppinggalnaste stadsdelen på hela jorden. Här föds Japans trender. Som sen blir hela världens trender. Var tredje minut väller människomassan över Shibuya crossing. Alla på väg någonstans. I ständig rörelse. Stannar man upp blir man omsprungen. Inte bara i ordlig bemärkelse. Stadens puls fortsätter slå i sin egen rasande takt. Utanför stationen står Hachiko, statyn av hunden som var dag väntade på sin husse utanför stationen långt efter att husse lämnat jordelivet. "Vi ses vid Hachiko!", en vanlig mötesplats innan man går vidare. Till varuhusen. Till spelhallarna. Till caféerna. Till nattklubbarna. Eller till de billiga matställena under järnvägsspåren. Där man köper sin matbiljett från en automat. 500 yen för ramen. På Shibuya 109 jobbar tjejerna som ser ut som unga Peggy Bundys, fast solariebrända. De säljer kläder till tjejer som ser ut som unga Peggy Bundys, fast solariebrända. De högklackade skorna är för stora. Mobiltelefonerna är pimpade med fastklistrade fejkädelstenar. Rosafärgade. Deras pojkvänner har spetsiga skor, spetsiga hår och ser ut som han Limahl, fast solariebrända. Nåt J-popband med roligt namn på engelska har släppt en ny singel. Låten spelas på storbildsskärmarna. En promotionlångtradare kör förbi. På flaket står hela rollbesättingen från nya Pirates of the Carribbean. Paper cut-outs. Från andra våningen på Starbucks kan man sitta och titta ut över den underbara galenskapen. Precis som hon som var lost in translation. Scarlett Johansson. När mörkret sänker sig blir det ljusare. Neonen blinkar och lyser upp. Köerna ringlar sig långa utanför klubbarna. På väg upp mot Dogenzaka, Love Hotel Hill, precis utanför spelhallen ligger en salaryman i rännstenen. Han har somnat i sina spyor. Slipsen är lika hårt knuten runt halsen som när han lämnade kontoret. Ingen lägger märke till honom. Alla upptagna i sin egen fylla. När morgonen sedan kommer är gatorna städade. Även salarymannen är bortstädad. Inte ett spår kvar av natten som var.