Hello Saferide och om att ljuga på japansk konsert

Igår kväll, en helt vanlig torsdag, spelade Hello Saferide i Tokyo. Eller snanare bestämt i Kichijoji. Dit tar det över 2 timmar att resa härifrån. Två tågbyten inräknat. Men det här kunde man ju inte missa, eller hur? Redan kl 17 startade vi resan. 19.20 var vi framme vid Star Pine's Café, där konserten skulle äga rum. Konserten var akustisk, med bara Annika och Maia på scenen, och helt magisk! Det kändes totalt surrealistiskt att sitta framför en liten scen i en mörk klubb i en Tokyoförort och se en person från gamla hemstaden Östersund stå där som en popstjärna. Spelningen kan bäst sammanfattas med ordet mysig. Så fort Annika och Maia kommer in på scenen viskar tjejerna i publiken "kawaii" till varandra. Gullig.



Publiken sitter stilla och klappar takten och aplåderar mycket artigt i slutet av varje låt. Mellansnacket är charmigt och sången finstämd. Annikas underfundiga och smarta texter sätter ett leende på ens läppar som inte försvinner förrän konserten är slut. Och medan Annika och Maia efter konserten står vid baren och låter sig fotas med och hyllas av nyfrälsta (eller kanske redan sedan tidigare frälsta) japaner skyndar vi oss till tågstationen för att påbörja den långa resan hem igen. Klockan närmar sig 01 när taxin stannar framför vårt betonghus. Men det var det värt, enas vi om, och jag är så glad att jag råkade läsa den där artikeln i DN. Den gjorde att jag klickade mig vidare lite och fick nys om att Hello Saferide var i Japan.

Förband brukar i allmänhet vara ganska usla. Jag vet inte om de tre till antalet japanska band som spelade innan Hello Saferide var förband. För en del i publiken verkade dessa vara huvudattraktionen och några lämnade stället efter att de spelat. Men de spelade trots allt före Hello Saferide. Låt oss säga att det var viss klasskillnad mellan dessa band och det som i alla fall för oss var huvudnumret, men höga poäng delas ändå ut för deras energi och entusiasm.



Ingen stod stilla en endaste sekund. Det rockades loss liggandes på scengolvet, det sprangs runt runt runt och det dansades hej vilt. Mikrofonstativ flög ut på publiken, glasögon for all världens väg och jag har nog aldrig någonsin sett en sådan stilstudie i synthantering förr. Publiken satt dock stilla, klappade takten och aplåderade artigt efter varje låt.



Sen hände något jag inte varit med om på en konsert tidigare. Efter vart och ett av förbanden fick vi i publiken varsin utvärderingsblankett och en färgglad tuschpenna.



Jag ljög lite om mitt namn på blanketten. E-postadressen visade sig inte heller bli den rätta, och vad gäller ålder så råkade den bli något lägre än den som mitt födelsenummer anger. Den ålder jag kände mig som för dagen. Jag ljög nog också lite om vad jag egentligen tyckte om banden, men en snäll lögn är väl en bra lögn? Soo desu yo.