The Truth Is Out There, eller?
Det är inte lätt att skriva historia. Det finns alltid olika teorier och berättelser som skildrar samma händelseförlopp på olika sätt. Vad som är den sanna historien är inte alltid klart och olika personer/folk/länder uppfattar ju också samma händelseförlopp på helt olika sätt beroende på hur man själv drabbas. Inget konstigt med det. Vad som däremot är lite konstigt är hur man här i Japan ständigt skriver om historien. Nästan varje vecka läser man om att en kommitté nu enats om att ditten eller datten bör stå i historieböckerna istället för det som står där för tillfället. Den sittande regeringen vill gärna tona ner och avdramatisera Japans roll i olika krig där man av andra (oftast Kina eller Korea) utmålats som massmördare, våldtäktsmän och barbarer. De olika skildringarna av massakern i Nanjing är bara ett exempel på hur olika länder ser mycket olika på ett händelseförlopp. Kinesiska skolbarn får höra den ena sidan av historien, medan japanska skolbarn får höra den andra. I japanska skolor har man också infört mer patriotism på schemat genom en ny lag som antogs i maj i år.
Just nu pågår en debatt om hur man i historieböckerna bör skildra militärens roll när det gäller massjälvmord på Okinawaöarna under andra världskriget. De styrande i Tokyo har gått ut med en instruktion till historieboksförlag om att tona ner militärens roll, men Okinawas provinsregering har gått till motattack mot utbildningsdepartementet med ett eget utlåtande. Sexslavsdebatten (om de kvinnor runtom i Asien som hölls som sexslavar av den japanska militären under kriget - och som i Japan kallas "comfort women") är också ständigt pågående. Debatten i korthet: omvärlden kräver att Japan officiellt ber om ursäkt, och även kompenserar drabbade kvinnor, medan japanerna försöker släta över och vissa antyder t.o.m. att det inte ens har hänt. Och utöver detta hålls ständiga möten mellan Japan och Kina/Sydkorea där man försöker kompromissa fram olika händelseförlopp i historien. De verkar sällan komma överens och därför fortsätter de berätta hitorien på det sätt som passar dem bäst, dvs. helt olika. Men är det kanske bättre än någon urvattnad kompromiss?
Läs om japanska och kinesiska barns åsikter om detta här: Länk till BBC
2 kommentarer:
Ända sedan Aischylos skrev pjäsen Perserna typ 500 år före snickarn har man offentligt dikterat krig från motståndarens perspektiv. Det som skiljer den trenden jämfört med hur Japan nu skriver historia är att man skönmålar sina egna bedrifter istället för att närma sig en faktisk sanning. Därför är det befriande att Clint "make my day" Eastwood har berättat om slaget på Iwo Jima med två enormt begåvade filmer ur två perspektiv. Letters from Iwo Jima på japanska med japanska skådespelare och Flags of our fathers från den Amerikanska sidan. I Jämplan har vi ju dessutom den fantastiske superhjälten Arnljot som skrämde ut norrmännen till havet med ett träsvärd och töntiga byxor. Den historien måste också kanske höras från annersia för att komma i rätt ljus..
Ja helt rätt av Klintan att belysa historia från olika perspektiv. Det japanerna dock gör är att ständigt omvärdera sitt eget perspektiv. Typ "I år gillar vi inte att vi var så brutala i det där slaget år 705 så vi lär ut till våra barn att vi egentligen bara ville fienden väl." Ok det var lite överdrivet, men det är ändå ungefär så de håller på. Man diskuterar sig fram till hur mycket skuld man ska lägga på sig själv i historien och det brukar sluta med att man hela tiden tonar ner och urvattnar tills det gamla perspektivet blir en annan, precis som du säger, mer skönmålad skildring.
Skicka en kommentar